Solidaritetens högborg

Article 1: Cuba is an independent and sovereign socialist state of workers,
organized with all and for the good of all as a united and democratic republic,
for the enjoyment of political freedom, social justice, individual and collective well-being and human solidarity.

Imorgon är det dags för internationell solidaritet och jag är laddad som få. I Kubas konstitution står det att man jobbar för politisk frihet. Men staten är socialistisk. Jag får det inte att gå ihop någonstans. Men solidarisk är jag. Så klart. Tänk att fira första maj i Kuba, härlig känsla. Det största partiet med dess medlemmar skulle strosa ned för de hemtrevliga gatorna, sjunga och vifta med flaggor. Det enda tillåtna partiet med dess medlemmar skulle strosa ned för de hemtrevliga gatorna, sjunga och vifta med flaggor.

Article 5: The Communist Party of Cuba, a follower of Martí’s ideas and of
Marxism-Leninism, and the organized vanguard of the Cuban nation, is the highest
leading force of society and of the state, which organizes and guides the common
effort toward the goals of the construction of socialism and the progress toward
a communist society.

Mysigt.

Det är solidaritetsrörelsen här och Che liksom. Att han typ berordrade lite mord får man ta bara, han gjorde ju det för en bra sak liksom. Hellre ett klasslöst samhälle med få människor efter diverse utrotningar än ett fritt samhälle med fria människor typ.

Demonstration mot allt vad den obarmhärtiga kapitalismen och marknadsekonomin ligger bakom. Vem kan överhuvud taget försvara frihandel som leder till att u-länder kan klara sig utan bistånd, utveckling som leder till utbildning och kunskap och att människor tjänar pengar?

Röd solidaritet ftw liksom.

Fortkörning

Nej, tiden går lite för fort. Jag är inte riktigt redo för att ta studenten.

Jag tycker faktiskt att skolans tegelväggar är de mysigaste tegelväggarna jag sett. Dessutom är det inte så farligt att uppoffra lite nattsömn till förmån för pluggande. Jag har ingenting emot några prov i veckan. Redovisningar är lite roligt. Inlämningar kan kallas stimulerande.

Fast jag har fyra bekräftade gäster till min student. Det är lite status. Fem med mamma - hon har lovat att ta ledigt - eller försöka ta ledigt. Sedan har jag bjudit mammas granne från 60-talet också. Det blir nog ett livat gäng.

Dagens nostalgitripp

Till en början hade jag några spridda tankar om att blogga om helgen. Sedan läste jag Elins blogg och insåg att jag har umgåtts med henne nästan 24/7.

För första gången under tre års gymnasietid kom Ena och jag till skolan vid 07.30. Jag tänker inte ens nämna den tid jag var tvungen att ställa klockan på för att komma upp i tid. Det var dags för en tripp till Jönköping. Dock var det inte Jönköping som fick mina tankar att haverera utan den lilla minibussen som ger kunskapen skjuts. Det var de minibussarna vi i somras spenderade otaligt många timmar i efter att en lastbil valt att köra ner i diket. Det var i de minibussarna vi svettades. Det var i de minibussarna vi sjöng "jag är inte full, jag har pollenallergi". Det var under tiden i de bussarna vädret var fint. Det var under tiden utanför bussarna som det regnade.

Jag saknar Norgetrippen. Nu i efterhand har jag absolut ingenting emot the walkabout in the night som skulle ta en timme, men i själva verket tog sex stycken sådana. Jag hade ingenting emot att vara sjuk nog att få samtliga andningar att låta som ord. Jag hade ingenting emot att sova i det där tältet med lite regnvatten på kudden. Jag hade ingenting emot att gå på muséet som hade konst målad med avskurna likdelar. Jag tyckte faktiskt om det.

Jag tyckte om att spendera en vecka i gummistövlar. Jag tyckte om att känna mig uppklädd genom att dumpa fleecetröjan. Jag tyckte om att skratta åt skottarna som tyckte att flipflops och kortkjol var en passande klädsel för skogsvandringar. Jag tyckte om att paddla med Ebba som istället för att paddla åt sitt äpple. Jag tyckte om att få se danser komponeras utifrån Ebbas obefintliga paddlande. Jag tyckte om att i jämförelse med skottarna framstå som tidernas friluftsmänniska. Jag tyckte om att utöka mitt norska vokabulär med ord som jag idag har glömt bort.

Jag tyckte om att vara irriterad på runt hälften av de 30 människorna som var delaktiga. Jag tyckte om att det fanns både vitost och gulost men att ingen visste någon skillnad mellan dem. Jag tyckte om att Ebba och jag hamnade i Hokksunds lokalpress tilldelade ett adjektiv ingen kunde tolka. Jag tyckte om att kommunist-Ida och jag umgicks men ändå hade ett extra öga för eventuell knivskurning. Jag tyckte om hur Elin, Ebba och jag kom att uppskatta ett dass som om det var det var den vackraste byggnaden vi någonsin skådat.

Det er flaut när hun spör om du er full.
Da kan du svare
Jeg kke full jeg er beautyfull.
Jeg kke full jeg er beautyfull.
En stor sjarmör, kanskje over stadig
sjarmerende.

Förrädiskt val

Idag har jag varit smått konfunderad och för en stund sedan slogs jag av tanken "vad ska jag göra". Det var första gången på flera månader.

Jag vaknade visserligen med ett dåligt humör lika efterhängset som diverse stalkers, men jag kunde ta mig tiden att ligga kvar i sängen - utan att låta det gå ut över dagens aktiviteter. Jag var nästan fri och det enda som stod på agendan idag var att kladda ihop ett utskick.

Okej, jag kan erkänna att det hade varit smart att göra engelska, religion, samhällskunskap, affärskommunikation och svenska - men det var inte nödvändigt.

Man kan då tänka sig att jag med grund i ovanstående borde må rätt så bra idag, men nej. Istället har jag ägnat mig åt att göra the evil eye till the usual eye, endast tänka sarkastiska tankar och massera min ovanligt stela nacke. Det har varit en sådan där dag under vilken den mest seriösa tanken har kretsat kring om jag föredrar ett utplånande av antingen mig själv eller ett utplånande av resterande delar av mänskligheten.

Mamma är orolig för mig. Argument för det fann hon i att jag har somnat på köksbordet några gånger under de senaste veckorna. Jag tycker att jag har fyllt ut min tid väl bara.

Orolig blir jag när det visar sig att nattpluggande ger bra resultat. Under en av de två veckorna jag och resterande delar av den storslagna årsboksgruppen började våra dagar med skola vid 08.00, fortsatte med att hänga på tryckeriet till 22.30 och därefter åkte hem för att äta och plugga till två prov, en inlämning och en redovisning. På ett av de under denna veckan förrädiska proven fick jag en skriftlig kommentar efter rättning: "Congratulations! You scored the best result on the language part."

Det är skrämmande. (Ja, jag var tvungen att blotta detta som skryt.) Bra resultat får jag när jag har tillräckligt mycket runt omkring mig för att kunna glömma bort mitt eget namn och faktiskt går vilse på väg till skolan (det har inte hänt mer än två gånger). Det innebär förmodligen att jag i framtiden
1) kommer att lyckas bra med mitt liv men dö vid uppskattningsvis 23 års ålder av att jag glömt bort att äta eller
2) kommer att leva länge på en bekväm parkbänk någonstans i Ulricehamns mysiga hörn.

1 + 3 = 5 < lugnet

Idag var jag hos studie- och yrkesvägledaren för att stilla min oro över framtiden. Hon fick 1+3 att bli 5 och jag kände mig mer osäker än någonsin tidigare efter vårt möte. Jag var dessutom stressad över insikten om att ungefär fem års studier exklusive eventuell paus för praktik kommer att göra mig oerhört gammal innan jag ens börjat satsa på att rädda världen och de små andra projekten jag planerat in. Efter en halvtimmes överkonsumtion av hennes parfymerade rum hade hon räknat ut mitt snittbetyg till att vara 22,4 och planerat min framtid till att bestå av pol kand med fortsättning på något med internationell konfliktlösning och fred med en praktikplats på något departement däremellan. Jag var stressad och började undra hur jag överhuvud taget skulle hinna börja jobba innan döden gör entré.

Sedan hade partiet kretsårmöte och jag fick all förklaring man någonsin kan tänka sig till varför politiker sällan eller aldrig är sjukskrivna. Stress är obefintligt för denna grupp människor. Oron över min analkande död försvann även den.
Jag är ung nog att gå i blöjor i jämförelse med övriga deltagare idag.
Jag är anarkist i jämförelse med övriga deltagare idag.
Jag är rosafeminim i jämförelse med övriga deltagare idag.

På en föredragningslista har jag aldrig varit med om att punkten "övriga frågor" tagit mer än en minut. Idag tog den mer än en timme och behandlade bland annat fördelaktigt antal våningar på hus i södra delarna av stan. Lägg märke till södra delarna. Som att U-port var stort nog att dela in i väderstreck.

Konservatismen är väletablerad i partiet också. Jag började överväga att leta rätt på en gatsten för att ge sätta mer prägel på den kontrast som verkar finnas mellan våra åsikter.

Sedan skulle jag helt plötsligt ställa mig upp för allmän inspektion. MUF:aren skulle inspekteras efter val. Dock är jag tacksam över de gånger jag nu faktiskt går under defintionen "MUF:aren" och inte "MUF".

Snart kom dock en antydan om ett förslag på en skattesänkning med en hel krona och min energi och fortsatta optimism fann inga gränser.

Nu ska jag ägna mig åt lite terapi.

Ja vi skär ner, ner, ner i kommunens
verksamhet.
Ja vi skär ner, ner, ner, ner till människors frihet.

För övrigt försökte jag länge få bort nördstämpeln med mitt engagemang. När jag nu spenderat tre timmar med människor gamla nog att vara min generations föräldrar och far- och morföräldrar ger jag upp. Det värsta ligger inte i att jag går på möten. Det värsta ligger i att jag tycker det är kul.

Ett vinnande koncept

Det finns de som bloggar om mode och tjänar pengar på sin blogg.

Sedan finns det sådana som jag som bloggar om svettfläckar och inte tjänar ett öre.

Jag tycker om marknaden med dess utbud och efterfrågan. Men ibland förstår jag den inte.

Jag känner en viss abstinens för Årsboken. Jag vill rotera, förstora och bråka lite om teckensnitt. Vad ska jag göra på kvällar nu?

A so called win-win system

Vinstintresset i mitt liv borde vara relativt stort. Jag lyckas alltid försätta mig i situationer som bara händer på film och man vanligtvis lägger på ett skratt till.

Jag har aldrig påstått att mitt lokalsinne är bra. Jag inte på något sätt antytt att jag skulle vara duktig på att hitta till bestämda mål. Trots det får jag för mig att jag en morgon i Borås kan gå på känslan och glida fram till rätt lokal.

Klockan ställs tidigare än på länge och jag går upp efter endast en enda snooznig. Jag kommer i tid till bussen, känner en viss harmoni infinna sig i kroppen och kan ta åt mig fågelsången som hördes under promenadsträckan till linjetrafiken.

Jag anländer till vad som, av mamma, kallas för mitt andra hem och går mot vad jag tror är rätt väderstreck för mitt mål. Det var totalt fel. Boråshallen och Borås Arena är inte samma sak. Netonnet och Onoff är inte heller samma sak. Min känsla för geografiska saker och ting är obefintlig och jag ska i fortsättningen uppsöka eniro.se om det så gäller min närmaste grannes adress.

Vid 07.30 befann jag mig i landets regnigaste stad och tyckte mig ha all världens tid. 08.30 startade dagens största projekt och 08.00 skulle man vara där för förberedelser. 07.57 frågar jag person nummer tre om vägen och får det konstaterat att jag befann mig i fel sida av staden. Det var tidernas mest solidariska människa och han följer mig från fel del till rätt del - själv vann han steg på sin stegräknare. Halva Borås på 25 minuter och jag funderar på om det platsar på mitt CV.

Om någon läsare mot all förmodan skulle befinna sig under intrycket av att jag är graciös, kan jag i följande stycke motbevisa det med obeskrivligt bra argument.

Borås på 25 minuter i vårvärme i vinterjacka med tung väska är inte graciöst. Det är varmt och svettigt. Svettigt. Väldigt svettigt. När jag och min älskvärde kompanjon når Vägverket upptäcker jag en svettfläck på min tröja. Jag fick svettlökar i armhålorna att framstå som stiligt. Jag hade en svettfläck mellan brösten på en vit tröja vilket också är anledningen till min senare idag knäppta kofta. Fläcken torkade visserligen, men syntes likväl.

Då ska jag ta kort. In i en fotoautomat och ta kort. Jag hade dessutom på morgonen haft en bra hårdag. Det hade jag inte nu. Jag ser svettig, skräckslagen och uppstoppad ut på min bild som senare ska kläda mitt körkort. Om jag kör laglydigt i framtiden, gör jag det för att slippa visa den bilden och inte av någon annan anledning.

Men namnteckningen blev bra, tyckte jag. Människan i informationen undrade om jag inte ville skriva om den.

Igår ägnade jag runt 10 timmar åt att läsa teori för körkortet och dagens kunskapsprov. Jag är aldrig nervös. Igår hade jag magsår och satte på egen vilja på Lugna Blå Timmar för att slappna av. Jag är sansad. Jag har en granne som fällt kommentaren om att jag verkar vara en lugn person. Jag är en lugn person. Igår var jag inte lugn. Igår hade jag magsår. Jag får inte magsår.

Idag kom jag inte till provet en halvtimme före utsatt tid. Jag kom fem minuter före utsatt tid och tyckte det var bra gjort.

Eventuella hastighetsbegränsningar för fotgängare följde inte jag och min sant solidariske Boråskompanjon idag och jag har ingen aning om vad påföljden för en fotgängare som bryter mot trafiklagar är. Dock kunde jag tillräckligt mycket för att bli godkänd som teoretisk bilförare. Ett obefintligt steg för mänskligheten, ett stort steg för mig.

Efter avklarat prov gick jag och pratade med mig själv - kombinerat med sjöng för mig själv. Främst sjöng Jump in my car men av någon anledning var jag också ovanligt pratsam.

Om ni ursäktar ska jag nu gå och elda böcker.

Sommar

Egentligen hade jag två alternativ på sysselsättning. Det var pluggande eller sömn som gällde. Det blev inget av det.

Nu raggade jag upp Ted Gärdestad och Gyllene Tider på Youtube och försökte väcka min kreativitet tillräckligt mycket för att kunna känna doften av grillat, höra ljudet av vattnet som slår mot bryggan, känna sommarkvällen mer påtaglig än någonsin.

Det är inte kallare än att du funderar på att ta på dig en kofta över t-shirten, om du ska ha koftan på axlarna är det främst för att hindra myggorna att komma tillräckligt nära för att sticka till. Det svider lite på benen efter att du har bränt dig under dagens solande.

Vattnet kluckar mot bryggan och är välkomnande, men inte behövligt. Du har redan badat tillräckligt idag. Solen har blekt ditt hår och det har bara precis torkat.

Du sitter på en filt, det har kommit lite sand på den, men det gör inte så mycket. Maten är uppäten och lite sand i en burk som tidigare innehöll potatissallad gör varken till eller från.

Några meter bort står det ett par cyklar. Ett gäng knott har samlats runtomkring dem.

Det är 42 dagar kvar till studenten.

On the run

Hade folkhälsoinstitutet haft befogenheterna, hade jag förmodligen varit inspärrad vid det här laget.

Det genomsnittliga antalet sovtimmar denna vecka har varit fem per natt. Kosten har bestått av ett mål husmanskost i skolan vid 11-tiden, därefter har diverse choklad och mackor fått stilla övrig hunger. All vaken tid har spenderats åt skolarbete.

En redovisning, en inlämning och två prov kan tyckas vara mycket för en vecka. Det är det. Det är ännu mer om man lägger till en årsboksproduktion.

Jag har spenderat mer vaken tid på tryckeriet än hemma. Hemkomst sker vid 22.30 och då tar övrigt pluggande vid.

Hade det funnits en facklig organisation för skolan, hade hela gymnasiet förmodligen varit satt i blockad vid det här laget. Min arbetsdag har bestått av 14 timmar under de senaste två veckorna.

Men trots att jag vid varje blinkning måste anstränga mig till det yttersta för att inte låta ögonlocken stanna nere och trots att jag inte ätit ordentligt och trots att jag inte haft någon tid utan skola, mår jag riktigt bra.

Årsboken är klar. Jag ska inte så mycket som titta åt Photoshop eller InDesign under de kommande veckorna.

För att göra min situation lite bättre sade mamma tidigare att jag såg ut som Bredgårdsmannen. Det är ett lik. Min mamma tycker att jag liknar en sedan ungefär 9 800 år död man. "Men du är alltid vacker i mina ögon."

Jag tror jag saknar tryckeriet.

Nu ska jag ägna mig åt lite ohämmat pluggande.

Koffein

Det är måndag och jag är trött som om det vore fredag. Skolan kräver kanske lite mer än vad jag får plats med att skriva upp i almananackan.

Lite smått positivt i situationen är att jag blivit ofrivilligt befriad från möjligheten att bli kontaktad och störd på mobiltelefonen. Byte från kontantkort till abonnemang gav Telia tillfälle att agera irriterande och låsa min mobil. Så nej, varken sms eller samtal fungerar. Förhoppningsvis kirras biffen imorgon. Till dess har jag ett antal mailadresser vars inkorgar jag inte kollar tillräckligt ofta.

Men till skillnad från vad mamma trodde, lever jag. Faktiskt.

Mitt nya liv

Rubriken hör för en gångs skull samman med inlägget och skrevs dessutom innan jag började knåpa ned dessa ord. Möjligtvis har jag fortfarande smått bittra och pessimistiska sida hos mig, men med rubriken vill jag belysa min positiva sida. Jag klagar ofta över vardagen, trots att jag egentligen dyrkar den. Förmodligen glömmer jag alldeles för ofta bort hur värdefull varje dag och varje stund är.

Hur ofta jag än må klaga och verka se det mesta som småsurt, är jag faktiskt positiv. Jag tycker om att finnas till, att få göra saker och att få vara exakt den jag är. Men framför allt tycker jag om att få umgås med människor och jag tycker i allmänhet om dem - mycket.

Jag läser bloggar och njuter av varje nedtryckt tangent som skapat ord, meningar och sammanhang. Jag tycker om människor som väljer att vara sig själva, att leva liv ingen annan tidigare levt. Människor som väljer att spendera sin levnadstid på sitt sätt. Människor som väljer att vara sig själva.

Jag tycker om människor med mål, människor som tror på sig själva, människor som tror sig kunna förverkliga sina drömmar, människor som spenderar sina liv med att leva. Människor som genom att bara tro på sig själva, har förmågan att faktiskt nå månen, att nå stjärnorna genom att själva vara stjärnor.

Jag tycker om människor i den mån de inte sjunger "Living next door to Alice - Alice who the f*ck are Alice".

Och ja, idag är jag positiv som få trots sömnbrist, ångest inför framtidsplanering och mängder av skolarbete. Officiellt sett ägnar jag denna bloggtid åt att skriva på ett filosofiarbete. Och nej, idag är jag inte bitter!

Improviserad sömn

Jag hörde någon beklaga sig över sin trötthet idag och fick göra mitt yttersta för att inte vända om och med hela min kroppstyngd åsamka den klagande personen smärta.

I tisdags, den första april, försvann vårt projektarbete. Det var borta, putts väck, kaputt, gone, vanished. Filen var skadad och kunde inte återskapas. Komiskt nog inträffade det på tryckeriet och nej, vi hade ingen säkerhetskopia. Men sedan hade vi "bara gjort 60 sidor". Av 108.

Nu har vi börjat om och gör, för andra gången, en årsbok. Den skulle till tryckning på måndag. Den ska inte längre till tryckning på måndag. Idag har vi sex stycken kopior på boken.

Värst av allt är att jag inte är bitter. Bitter var jag bara av att BWO spelades på radion i samma ögonblick som vår fil skadades. Att boken försvann, gjorde mig inte lika arg och upprörd som jag hade förväntat mig bli. Lite trött är jag däremot.

Jag har kommit att utveckla ett fnissande som i de flesta fall leder till gråt. Det mesta är faktiskt väldigt komiskt.

Jag somnade på köksbordet häromdagen också. I brist på annat.

Imorgon har mamma fått för sig att jag ska lära barn dansa. Det kan alltid underlätta om man själv kan dansa. Men jag improviserar.